Läste med intresse gårdagens ledare i Svenska Dagbladet, signerad Maria Ludvigsson och med rubriken “Skoldebatten med indignation som mål”. Jag kan inget annat än hålla med till fullo!
En skola med ordning och reda, betyg från första klass och betyg även i ordning och uppförande är en självklarhet för mig, som ordförande i SDU:s skolpolitiska utskott.
Det är synnerligen absurt att låtsas som om partipolitiskt kopplade lokalpolitiker (i form av vårdbiträden, arbetslösa, budbilsförare, svetsare, begravningsentreprenörer, etc.) skulle vara kapabla att utgöra huvudmän för våra grund- och gymnasieskolor. Vi låter alltså ett gäng glada amatörer (i bästa fall), eller klåpare (i värsta fall), få styra, kontrollera och tafsa på våra skolor. Liksom vår sjukvård, äldreomsorg, socialomsorg, ja, i princip alla verksamhetsområden.
Detta kommer i framtiden att visa sig vara ett lika sjukligt och onödigt system som Sovjets och DDR:s politiska diktaturer med politiska kommissarier och politruker. Från och med dagen det kommunistiska systemet kollapsade har det varken sörjts eller saknats av någon. Ja, utom de röda politruker som parasiterade på systemet, så klart. Men då vände alla snabbt kappan efter vinden, och samma röda förtryckare är i dag konservativa kristdemokrater, högerliberaler, nationalister, kristna, och än det ena, än det andra. Att inte även Sveriges nuvarande handlingsförlamade politiska system skulle utvecklas och så småningom ersättas av något annat är bara naivt att tro.
Angela Merkel, som var uppväxt under DDR-diktaturen, berättade en gång att hon och hennes vänner inte ens dagen innan Berlinmuren föll trodde att kommunistdiktaturen någonsin skulle komma att falla. Så omedvetet hjärntvättat, fegt och ryggradslöst kan människosläktet bli – även i Sverige.
Det är självklarhet för mig att vi är här för att ge det svenska folket ett nytt och fräscht alternativ till det gamla bortruttnande politruksystemet.
Vi är inget undantag. Det är kanske dags att kavla upp skjortärmarna och se till att verka för “ett systemskifte” (vilket var moderaternas gamla paroll en gång i tiden), där vi fritt törs diskutera vilka visioner vi har för framtiden och med vilket nytt system som vi vill komplettera och ersätta det nuvarande med.
Bort från stugvärmen och frossandet runt maktens grytor, och ut i spetsen för ledningen av vårt folk och Sveriges land! Det är där sanna hjältar hör hemma. Vi behöver i likhet med den “arabiska våren” också en liknande “svensk vår”. I alla fall i form av ett anvisat nytt hopp för Sverige inför valet 2014.
Uppdatering:
Svenska Dagbladet har även i dag en text på ledarsidan som berör detta ämne, denna gång signerad PJ Anders Linder:
Utbildningsminister Jan Björklund är inte huvudman för den offentliga skolan; det ansvaret ligger hos 290 kommunfullmäktige. Ledarskapsansvar och pedagogiskt ansvar finns hos skolledarna.
Om inte kommunpolitiker och rektorer ger lärarna bättre förutsättningar att göra ett bra jobb, kommer resultaten att fortsätta falla.
Det är en oroande tanke. Visst finns det kommuner som sätter skolfrågorna i politikens mitt, men alltför ofta möts de av ett förstrött intresse hos dem som bestämmer. Skolverket tecknar en nedslående bild i sin färska rapport Kommunalt huvudmannaskap i praktiken. Kommunalråden och de andra verkliga makthavarna bestämmer om pengarna och ställer budgetkrav men anstränger sig inte för att få bra återkoppling. Man betraktar de nationella målen som orealistiska ambitioner och låter verksamheter rulla på trots att de inte håller acceptabel kvalitet.
När toppolitikerna inte ställer rätt resultatkrav på förvaltningscheferna, möts inte heller rektorerna av rätt förväntningar, och i slutänden blir det lärare och elever som drabbas.
Energin läggs på allting annat än undervisningen. Vårt system med en kommunaliserad skola kräver att kommunpolitikerna är skolpolitiker. Men om det ska bli verklighet krävs en kraftinsats inte bara av Skolinspektionen utan också av lokala medier och opinionsbildare och de politiska partierna nationellt. Det måste bli politiskt omöjligt för kommunalråd att inte veta vad eleverna lär sig.
