“En ädel ros bland sju maskrosor”

Från vänster: Hanna Wagenius, förbundsordf. CUF; Stefan Lindborg, förbundsordf. Ung Vänster; Stefan Lundkvist, fs-ledamot SDU; Rikard Sparby, distriktsordf. MUF; Magnus Nilsson, förbundsordf. S-studenter. Övriga deltagare var Aron Modig, förbundsordf. KDU; Erika Karlenius, språkrör Gröna Studenter och Karl Axelsson, 2:e vice förbundsordf. LUF.

I afton företrädde jag SDU på en debatt mellan våra svenska ungdomsförbund, anordnad av Föreningen Samhällsvetarna på Uppsala universitet. Ämnena var breda och innehållsrika: den ekonomiska krisen, skola/utbildning och klimat. Debattens vågor gick så höga att det fjärde ämnet, välfärd, inte hanns med. Typiskt politikerklassen, de gillar att höra sin egen röst fast de egentligen inte har så mycket att säga. Dock var det toppklass på de deltagande företrädarna, och bättre än så här blir det inte i vårt arma Svea rike. Det visar ju med önskvärd tydlighet att vi måste bli av med några av partierna från våra parlamentariska församlingar. Det menlösa Centerpartiet, de innehållslösa och förvirrade Kristdemokraterna (det nya “HBTQXYZ-partiet”) och de blodröda kommunisterna vore en bra början. Tre dvärgar, så små och obetydliga att det är svårt att över huvud taget ta någon notis om dem längre. Ett tillhåll för ett litet gäng drivna partikarriärister – ja, Centerpartiet är faktiskt Europas rikaste parti. Men inte hjälper det något, snart står de på gatan på väg till arbetsförmedlingen.

I debatten passade jag på att klargöra hur jag, under min tid inom centern, kommit underfund med vilket ruttet, meningslöst och totalt visionslöst parti det är. Dessa epitet går även alldeles utmärkt att klistra på de övriga sex partierna som tillsammans bildar maktetablissemangets sjuklöver. I stället fann jag vägen till ett parti med traditionella och socialkonservativa värderingar. Det vill säga enligt min egen personliga uttolkning: ordning och reda i skolan, hårdare tag mot kriminella och i allmänhet sunda och traditionella värderingar. Åsikter som samtliga delas av en rungande majoritet av det svenska folket. Att det partiet sedan även visade sig ha en vettig invandringspolitik (ni vet, den som bedrivs av alla partier, från höger till den yttersta vänsterkanten, i våra nordiska grannländer) var bara grädde på moset. Vanligt hederligt arbetande folk sysslar inte med “genuspedagogik” på dagis eller är “feminister”, i och utanför sängkammaren. Eller har jag misstolkat feminismen…?

Det mest hårresande jag har hört i en debatt på länge var när LUF:s andre vice ordförande stolt berättade att de minsann gömmer illegala invandrare i LUF. Detta menade han dessutom var den bästa anledningen till att gå med i Liberala Ungdomsförbundet. (För övrigt lät han som en råbarkad kommunist från förr, då han propagerade för “klass- och kvinnokamp” och andra verklighetsfrånvända tokerier…) Ja, mycket ska man höra innan öronen trillar av, men att höra någon uppmana till att inte efterfölja demokratiskt fattade beslut var tämligen sjukt och surrealistiskt. Hoppas att ingen i Folkpartiet blir förvånade när de nu går samma öde till mötes som KD. Det är numera ett helt idélöst parti som pladdrar på i en gammaldags “DDR-retorik”. Inga vanliga människor orkar med att lyssna till detta meningslösa nonsens. Det är en förlegad retorik av politiker för politiker.

Som vanligt i dylika sammanhang blev det mycket prat om mat (fick tillfälle att påpeka att både paj och bullar är gott), i synnerhet med anledning av regeringens satsning på halverad restaurangmoms. Hur man – som i princip enda åtgärd – kan spendera en tredjedel av reformutrymmet genom en present till restaurangägarna är helt obegripligt. Man beräknar själva från regeringshåll att det (kanske) kommer ge en handfull jobb, vilket i så fall innebär att varje jobb kostar i runda slängar två miljoner kronor. Nota bene, restaurangerna använder såklart denna julklapp från regeringen som de själva behagar. Finns det inte behov och efterfrågan på mer arbetskraft så blir det inga nya jobb. Och “de nya medelmåttornas” partiledare anarkoliberalen Reinfeldt pratar om att ta ansvar?

För övrigt var det intressant att höra hur språkröret för Gröna Studenter kavat påstod att vi hade lyckats sätta människor både på månen och Mars. Det var mer än jag visste. Lätt förkvävda skratt hördes från åhörarna… Det utgör ett klart bevis på att deras företrädare inte lever på Tellus, vår egen planet. Man svävar inte bara i det blå utan är också djupt okunniga om elementära fundament av fakta och verklighet. Flum och att spela “bror Duktig” inför varandra är deras varumärke. Tragikomiskt! Men att exempelvis leva som de lär och flytta ut till “ett mångkulturellt paradis”, nej det är man för fin i kanten för att göra. De kan komma igen och snacka när de lever som de lär. Då få de åtminstone en minimal trovärdighet. I dag är den under fryspunkten, och det vet de till och med själva.

Här är vi som ska göra det; skapa ett nytt och bättre Sverige. Och folket kommer att se oss som den enda oppositionen mot den ihopklibbade och mossiga "sjuklövern" i riksdagen!

Som vanligt riktades de flesta publikfrågorna till mig som SDU-representant. Det brukar vara så. Man såg de illa dolda avundsjuka blickarna från den gamla förlegade maktens små företrädare. Men det är ju inte konstigt när SD växer för varje dag och vi är det utan tvivel mest intressanta politiska ungdomsförbund på den politiska kartan av i dag! Vi är den nya fräscha oppositionen i Sverige! Vi är frihetens röst i “världens sista sovjetstat”. (Nej, förlåt Björn Rosengren, det är inte Norge längre.) Vi har svaren på en lång rad frågor. Vi satsar på att såväl förändra som att ta ansvar för Sverige. Se upp, ni det gamla förmultnade systemets hantlangare, rätt vad det är sopar folket bort er från makten. Så som folken alltid plägat göra med sina självutnämnda herrar och härskare. I DDR gick det över en natt, det som ingen trodde var möjligt. I Sverige väntar vi till valet hösten 2014.

På åhörarläktaren satt det fantastiska SDU-gänget från Uppsala! Från vänster: Jag, Joakim, Pavel, Simon, Caroline och Paula.